Helena Bargholtz (FP) är ledamot av landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting

Det finns en hel del åtgärder att göra för att förkorta de alldeles för långa väntetiderna för behandling av bröstcancer inom Stockholms läns landsting. Endast i 25 procent av fallen uppfylls landstingets mål att det endast ska ta två veckor från det att en kvinna diagnostiserats med bröstcancer till dess att en operation utförs. I Folkpartiet har vi tagit fram en rapport om cancervården, där vi presenterar en rad förslag som påverkar ledtiderna.

Det handlar bl.a. om att utöka utbildningen för sjuksköterskor i strålbehandling. Det måste finnas tillräckligt med sjuksköterskor så att strålningsklinikerna kan utnyttja kapaciteten i strålkanonerna fullt ut. Tyvärr har cancervården inte så hög status och är psykiskt påfrestande för dem som måste möta svårt sjuka. Ont om personal leder till övertidsarbete, som frestar på och i sin tur leder till sjukskrivningar. Därför blir den kommande personalförsörjningsplanen A och O för verksamheten.

Viktigt är också tillräcklig och fortlöpande utbildning för personalen inom den öppna cancervården – så att man snabbt reagerar vid misstanke om bröstcancer – samt att det kan ges snabba besked vid en tidig diagnos. Av psykologiska och medmänskliga skäl är det viktigt att patienten får besked om sin sjukdom så snabbt som möjligt eftersom det är en livshotande sjukdom.

Landstingets vård ska vara jämställd och jämlik. Det är vi alla överens om. Men jag undrar hur det förhåller sig med bröstcancervården? Den är omvittnat präglad av en anmärkningsvärd åldersdiskriminering. Kvinnor över 65 underbehandlas ofta på grund av sämre kunskaper om den äldre kvinnans bröstcancer. Det leder till mindre intensiv behandling och därmed sämre överlevnad.

Därför undrar jag om äldre kvinnor behandlas ojämlikt också när det gäller ledtider? Får äldre kvinnor vänta längre än yngre på behandling? Eller får all oavsett ålder jämlikt bemötande och behandling? Det regionala cancercentret ska i den regionala cancerplanen bl.a. belysa ledtiderna inom cancervården. Då vill jag ha svar på mina frågor.

/Helena Bargholtz

Helena Bargholtz (FP) är ledamot av landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting

I folkhälsopolicyn för Stockholms läns landsting tas bl.a. upp trygga och säkra miljöer i avsnittet om goda livsvillkor. Det talas om att våld i nära relationer är ett hälsoproblem både för dem som drabbas direkt och för anhöriga, bland annat ur ett barnrättsperspektiv. Därför ska landstingets handlingsprogram för stöd till våldsutsatta kvinnor utvecklas till att omfatta allt våld i nära relationer i alla åldrar. Koppling till arbetet med barn som far illa och barns rättighet till information och stöd som närstående ska särskilt beaktas. Och detta ligger helt i linje med vad som nu diskuteras på riksnivå, nämligen att se barn i dessa situationer som brottsoffer.

Kunskap om handlingsprogrammet ska spridas för att få fram lokala handlingsprogram och stärka tillämpningen.

“När förbudet mot barnaga infördes 1979 var det många som tyckte det var helt befängt”

Detta är viktigt med tanke på att antalet fall av barnaga och barnmisshandel ökar enligt oroande uppgifter från olika håll. Därför skulle jag önska att landstinget inom ramen för detta folkhälsomål drar i gång en informationskampanj som tydligt talar om för föräldrar att barnaga inte är en acceptabel uppfostringsmetod. Jag minns att när förbudet mot barnaga infördes 1979 var det många vuxna som tyckte det var ett helt befängt förbud. Men det har ju fått positiv effekt. Nu gäller det att denna består.

Sättet att sprida information om förbudet 1979 var mycket effektivt. En del av er kommer kanske ihåg att det stod på mjölkkartongerna. Så föräldrar fick informationen vid frukostbordet. Jag skulle gärna se att landstinget drog i gång en sådan kampanj – gärna tillsammans med Rädda Barnen som är mycket engagerade i kampen mot barnaga.

Jag ser fram emot att få följa utvecklingen och arbetet med folkhälsoplanen. Den innehåller alla viktiga områden. Särskilt tänker jag på hälsoperspektivet i samhällsplaneringen, hur man ska underlätta ett liv i balans och prioriterade insatser för god psykisk hälsa.

/Helena Bargholtz

Maj-Britt Elmvik är aktiv i FP Trollhättan

Fortfarande år 2010 är urindrivande Furosemid det näst vanligaste läkemedlet till äldre över 85 år. Allra mest används det av äldre kvinnor vilket jag påpekade vid en konferens med Liberala kvinnor för några år sedan.

•  De här kvinnorna är trötta och orkeslösa med ordentligt nedsatt livskvalité.
• De här kvinnorna har stor risk att falla vid behov att kissa nattetid.
• De här läkemedlen ger törst, muntorrhet och förstoppning.
• De här kvinnorna kräver besök av nattpatruller i kommunerna.
• De här kvinnorna kräver omfattande hemvård.
• De här kvinnorna är överrepresenterade på våra somatiska vård- och omsorgsboenden.
• De här kvinnorna är svängdörrspatienter på våra sjukhus.
• De här kvinnornas diagnoser omprövas inte.
• De här kvinnorna symtombehandlas med många läkemedel

Redan 1999 arbetade jag med vår lokala läkemedelskommitté och redan då lyfte vi fram alternativ till urindrivande Furosemid. Kvalitetsindikatorer skrev 2004 att urindrivande Furosemid ofta används på oklar indikation . Läkemedelsverket skrev 2006 att urindrivande Furosemid ska man sträva efter att använda endast vid snabb viktuppgång

 Varför går förändringen så långsamt? Svaret verkar vara att de får behålla behandling som sattes in för t.ex. ett högt blodtryck någon gång för många år. Åren går och det ena symtomet efter det andra tillkommer med fler och fler läkemedel. Vad som ligger bakom symtomen utreds sällan.

Idag har jag varit i en kommundel i Västra Götaland där jag som apotekare introducerat ett nytt sätt att arbeta med våra äldres läkemedelsbehandling tillsammans med läkare och sjuksköterskor . En solskenshistoria berättades för mig om en orkeslös äldre dam som nu mår bättre.

 /Maj-Britt Elmvik

Helena Bargholtz (FP) är ledamot av landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting

Jag har deltagit i många konferenser och seminarier under åren som politiker. De flesta går obemärkta förbi. Men häromdagen var jag på ett seminarium som lämnade avtryck. Det handlade om verksamheten i det regionala cancercentret i samverkan mellan Stockholms läns landsting och Region Gotland.

Då talade Georg Engel, chef för Ersta Hospice, om morgondagens palliativa vård för cancersjuka. Han betonade vikten av en trygg organisation för palliativ vård. Utvecklingsmöjligheterna är stora, framför allt därför att ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, är på stark framarch. ASIH i samarbete med palliativa konsultteam gör att man kan bygga “sjukhus” i hemmen, vilket i sin tur leder till säkrare och billigare vård. De som idag får dessa insatser är i särklass de mest nöjda patienterna.

Hospice hemma med medicinska insatser innebär utveckling och utmaning. Men man måste klara gränsdragningen mellan kommunens ansvar för basal hemsjukvård och landstingets ansvar för avancerad sjukvård.

Georg Engel påminde om att inte bara cancer utan även demens är en sjukdom med dödlig utgång. Därför behöver också demenssjuka ett hospiceboende. Jag tänkte att på Lidingö Hospice måste också dementa kunna få vårdas.

En oro har jag för hospice hemma. Orkar de anhöriga ställa upp? Jag framförde det och Georg Engel höll med om att detta är ett problem.

/Helena Bargholtz

Anette Cederberg är vd för Acceptus AB

Läser med stort intresse slutrapporten för Framtidens hälso- och sjukvård som har varit ute på remiss. Sammanfattningsvis är det förändring av den nuvarande sjukvårdsstrukturen som ska genomföras. Arbeta genom att testa via pilotprojekt, samordning mellan olika specialiteter, arbeta processorienterat, samverkan mellan olika parter i vården och vård via en nätverksstruktur, där specialistvård förläggs utanför sjukhuset.

Allt detta sammantaget kräver tydlig förändringsledning, och det på alla chefsnivåer.  Linjechefer måste få större mandat, toppstyrningen måste minska, och för att klara det behöver ledarskapet utvecklas och anpassas till förändringsledning.

Vad är då förändringsledning? Förändringsledning är att leda situationsanpassat, inte enbart med fokus på mognaden hos individer eller en specifik situation, utan också med fokus på omvärlden. Att arbeta processorienterat innebär att leda över organisatoriska gränser, och för att klara det krävs det att hänsyn tas till kulturella skillnader inom olika organisationer. Kommunikation är extremt viktigt i en nätverksstruktur för att uppnå målet med samordning och samverkan.  Det krävs ett ledarskap som verkar både operativt och strategiskt, och som involverar andra i det arbetet.

/Anette Cederberg

Suzanne Liljegren är medlem i FP Lidingös sjukvårdsgrupp

Stockholmsregionen växer kraftigt. Bara under första halvåret i år växte Stockholms län med 20 000 innevånare och befolkningsökningstakten ligger på 2,2 procent. Visionen om en region med tre miljoner medborgare år 2030 kan mycket väl bli verklighet tidigare. Efterfrågan på vård kommer att stiga i minst motsvarande takt.

Idag hörde jag Stockholms handelskammares vd, Maria Rankka, berätta att Stockholmsregionen i framtiden kommer att ha en stor brist på akademiker. År 2030 förutspås regionen sakna över 70 000 akademiker.

Många av de “saknade” akademikerna kommer att vara läkare, tandläkare och sjuksköterskor. Redan idag saknas specialistutbildad personal inom hälso- och sjukvården. 40-talisternas stora pensionsavgångar lär inte förbättra situationen. Lägg till det den kraftiga befolkningstillväxten och åtminstone mina larmklockor börjar ringa.

Landstinget kan idag snabbsatsa på att utöka AT- och ST-tjänsterna för läkarna och därmed attrahera fler kompetenta läkare till regionen. Om vi dessutom tar tillvara de specialister som är på väg att pensioneras, eller nyligen har pensionerats, kan vi säkra kontinuitet och kunskapsöverföring.
Men det räcker inte. Det är dags att lägga en strategi för hur Stockholmsregionen ska försörjas med kompetent personal inom hälso- och sjukvårdsområdet! För varje dag som det arbetet inte görs, ökar risken för framtida problem och framtida akutlösningar som stavas ohållbara och oekonomiska.

/Suzanne Liljegren

Maj-Britt Elmvik är aktiv i FP Trollhättan

Nyligen kom nya omfattande svenska rekommendationer hur god läkemedelsbehandling till äldre bör genomföras. Det är naturligtvis så att tillämpning av rekommendationerna är viktiga för att den äldre ska få så god livskvalité som möjligt. Äldre tål mediciner sämre än yngre, en del läkemedel är direkt olämpliga för äldre.

Hösten 2010 genomförde SPF, Sveriges pensionärsförbund, studier som visade att cirka 30 procent av äldre över 80 år använder olämpliga läkemedel. Både PRO, Pensionärernas riksorganisation, och SPF deltog i ett seminarium under Almedalsveckan där ”okloka listan” diskuterades. Nyligen publicerades också en studie där 70 procent av äldre med en hjärt-kärlsjukdom saknade säkerställd diagnos. Problemet är att om man symtombehandlar istället för att ompröva/säkerställa diagnoser blir det lätt behandling med många läkemedel.

“En apotekare ser ofta problemet från ett annat håll”

Den enskilde liksom kommun och landsting har allt att vinna på om all legitimerad personal använder sin kompetens fullt ut för att optimera läkemedelsbehandlingen.

Jag har skrivit en motion till Folkpartiets landsmöte i frågan. Mitt förslag till landsmötesbeslut är att:

• första linjens hälso- och sjukvård till äldre leds av äldresjuksköterskor och apotekare som stöd och avlastning av läkare från vardagsbeslut om läkemedel,
• fler kompetenser vid diagnos och behandling inklusive läkemedelsförskrivning är lösningar som skulle göra den äldres livskvalitet och läkemedelsterapi bättre. Stora besparingar för kommuner är möjlig.

Jag redovisar här ett patientfall som jag granskat som apotekare:

Under ett par års tid har patienten på sin vårdcentral behandlats för vad som uppfattades som urinvägsinfektion. Diagnosen urinvägsinfektion ställdes på felaktiga sätt som t.ex. ful urin som luktar illa och tveksamma symtom. Varför man inte tillämpar nya nationella riktlinjer är en gåta. Vid min första genomläsning av läkemedelslista och aktuella symtom väcktes misstanke om en dåligt behandlad hjärtsvikt. Hjärtsvikten verkade vara bortglömd eller behandlad med vätskedrivande Impugan. Att behandla med enbart Impugan var felaktigt redan på 1990-talet.

Apotekare med specialistutbildning inom läkemedel och äldre och har tillräcklig kunskap för att ompröva behandling med vardagsläkemedel. En apotekare ser ofta problemet från ett annat håll. Att utbilda läkare är en lösning, men kunskap är färskvara – ständig uppdatering krävs!

Jag kommer att publicera fler patientfall på min blogg elmvik.blogspot.com.

/Maj-Britt Elmvik

Helena Bargholtz (FP) är ledamot av landstingsfullmäktige i Stockholms läns landsting

I stället för att instifta en ny yrkeskategori – vårdcoacher – med uppdrag att lotsa i ett bristande system borde läkarnas medverkan i vården av äldre öka, skriver Läkarförbundets ordförande Marie Wedin i Läkartidningen. Vårdvalsreformen behöver utvecklas genom att primärvården stärks och tillgängligheten i den öppna specialistvården förbättras. Varje äldre patient bör få en namngiven och ansvarig läkare i primärvården, en läkare med ett sammanhållet ansvar för sjukvård, även för läkemedel.

Wedin och Läkarförbundet anser även att kommunerna bör kunna anställa överläkare med ansvar och befogenheter att övervaka att de äldre patienternas rättigheter åtföljs. Kommunöverläkaren skulle samarbeta med primärvården och kommunens sjuksköterskor och vara patienternas “ambassadör”, inte minst gentemot kommunernas och landstingens politiska ledningar, skriver Wedin.

Och visst vore det bra om kommuner fick möjlighet att själva anställa läkare. Men idag är det inte möjligt. Jag vet för jag har försökt få landstinget att låta Lidingö kommun på egen bekostnad anställa en läkare, alternativt köpa in fler läkartimmar till vårt hospice. Detta går landstinget inte med på eftersom det enligt juristerna stider mot hälso- och sjukvårdslagen. Inte heller lär det bli möjligt i framtiden om den nyligen publcerade utredningen om kommunalisering av hemsjukvården går igenom. Den avråder från kommunanställda läkare. Tyvärr. Men om läkare själva drev detta skulle det kanske bli möjligt.

/Helena Bargholtz

Suzanne Liljegren är medlem i FP Lidingös sjukvårdsgrupp

I tisdags berättade utbildningsminister Jan Björklund att regeringen föreslår att utbildningarna till läkare, tandläkare, sjuksköterska och specialistsjuksköterska ska byggas ut med över 1 100 platser. Orsaken är bristen på utbildad och kompetent personal. Utbildningsministern uppmanade samtidigt landstingen att ta sitt ansvar och ställa upp med praktikplatser.

Det gick inte många timmar innan läkarstudenternas och de yngre läkarnas intresseorganisationer i en debattartikel i Göteborgs-Tidningen krävde att landstingen också ser till att få fram fler utbildningsplatser för läkare på AT- och ST-nivå (allmäntjänst och specialisttjänst). Utan fler AT- och ST-platser blir det inte fler legitimerade läkare och specialistläkare, enbart fler underläkare, argumenterar debattörerna.

Bristen på ST-tjänster är en viktig orsak till att snittåldern för en nyutexaminerad specialistläkare är 42 år. För att få läkarlegitimation krävs minst 1,5 års AT-tjänstgöring. Här är väntetiden för en AT-tjänst i snitt 9 månader. I Stockholm är väntetiden 17 månader, en ökning med ett halvår på två år.

Det är utmärkt av utbildningsministern att bygga ut vårdutbildningarna i Sverige! Det är inte etiskt försvarbart att Sveriges behov ska fortsätta att täckas av vårdpersonal utbildade i andra EU-länder på andra skattebetalares bekostnad. Inte heller är det rimligt att svenska ungdomar tvingas söka sig utomlands för sin vårdutbildning, samtidigt som man tränger undan värdlandets ungdomar.

Regeringens satsning måste följas upp av landstingen genom att satsa på fler praktik- och utbildningsplatser. Här bör Stockholms läns landsting gå före och snarast budgetera och planera för en kraftig utbyggnad av praktik- och utbildningsplatser för vårdpersonal.

Stockholmsregionen växer så det knakar och går från 2 till 3 miljoner innevånare inom några decennier. Efterfrågan på vård kommer att stiga i minst motsvarande takt. Samtidigt står vi inom hela den offentliga sektorn inför en generationsväxling. De stora 40-talistkullarna är på väg att pensioneras och ska ersättas med utbildade, kompetenta kollegor.

De legitimerade läkare, specialistläkare, sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och tandläkare som idag är anställda av landstinget, är en resurs att utnyttja. Deras mångåriga yrkeslivserfarenhet kan ses som en investering från skattebetalarnas sida som måste tas tillvara. Deras erfarenhet kan överföras till yngre kollegor, t ex som handledare för AT- och ST-läkare. Även de som nyligen har pensionerats skulle kunna ge ett viktigt bidrag till kontinuitet och kunskapsöverföring till en yngre generation.

Låt Stockholms läns landsting vara först i landet med en kraftfull satsning på kompetensöverföring från vår duktiga, erfarna läkare, tandläkare och sköterskor till den nya generationens vårdpersonal!

/Suzanne Liljegren

Gustaf Hedström är läkare och landstingspolitiker (FP) i Gävleborg

Efter Folkpartiets möte med landstings- och regionpolitiker i slutet av augusti kom frågan om vilken politik Folkpartiet ska driva i framtiden. Här kommer mina åsikter gällande detta. Kanske kan något vara tankvärt.

Jag tror att Folkpartiet kan lyfta fram en rationell politik efter våra liberala värderingar. Det ska vara lätt att komma i kontakt med sjukvården. Göran Hellers talade om svårigheten att komma i kontakt med läkare på svenska sjukhus. De svarar inte på sökningar och är har ingen sekreterare direkt knuten till sig som vet vad de sysslar med. Något av det första som jag gjorde när jag började arbeta på Gävle sjukhus 2004 var att driva på för att alla läkare skulle få en egen bärbar telefon. Så har nu blivit fallet och sökarna har i stort försvunnit. En enkel användning av en gammal teknik som tydligt ändrat arbetssätt och åtkomlighet till läkare. Vi måste dock börja titta på förändringar inom sjukvården med kritiska ögon. Jag tror att det är den allra viktigaste frågan som Folkpartiet kan ta med sig in i framtidens sjukvårdspolitik.
 
Den medicinska vården har länge arbetat fram en tradition av vetenskap och att lära av sina misstag. Nu kommer allt mer forskning kring hur sjukvård kan bedrivas på ett rationellt, effektivt (dvs. ge bra resultat) samt kostnadseffektivt sätt. Vi måste ta till oss detta. Läs gärna artikeln här. 

Om det inte finns någon forskning kring en eventuell förändring måste självklart en ordentlig analys göras innan och efter förändringen, med möjlighet att gå tillbaka om det inte fick önskad effekt. Systematiska utvärderingar görs alltför sällan (i hela samhället, inte bara inom sjukvården). Jag tror att detta är någon som vi kan ta till oss och förmedla till våra väljare. Att vi vill bedriva svensk sjukvård enligt de bästa förutsättningarna och metoder som vi har i nuläget.

Med en ökad andel svenskar som söker vård utomlands riskerar vi att fler fall av resistenta bakterier kommer in i landet.

Den ökade globaliseringen leder till en ökad rörlighet vad gäller utnyttjade sjukvårdskontakter. Det är visserligen bra tankar att om vi inte kan få den vård vi ska ha inom rimlig tid här i Sverige så ska vi kunna söka oss utomlands. Men vi får inte glömma bort att detta medför vissa problem som måste lösas. Inte bara av medicinsk personal utan även med hjälp av politiker som agerar för att motverka och hindra. Det jag i första hand tänker på är resistenta bakterier. De finns förvisso i Sverige, men i ännu större grad i många andra länder. Med en ökad andel svenskar som söker vård utomlands riskerar vi att fler fall av resistenta bakterier kommer in i landet. Detta är inte bra och måste till varje pris motarbetas.

Synsättet till antibiotika skiljer sig mellan Sverige och många andra länder där man receptfritt kan köpa antibiotika på apoteken. Exempelvis så tror “bara” 1/3 av svenskarna att antibiotika hjälper mot virus, medan hela 3/4 av den grekiska befolkningen tror detta. Detta gynnar resistensutvecklingen. Det är också därför som vi i Sverige försöker få ned antibiotikaförskrivningen. Läs artikeln i Läkartidningen om vissa indiska doktorers inställning till antibiotika. Det gör mig mörkrädd. Risken blir att vi i framtiden inte kan bota en enkel lunginflammation vilket vi kan idag, och att personen kommer dö (vilket var vad som skedde innan antibiotika fanns). I Grekland har det nu gått så långt att man på sjukhusen isolerar patienter som inte bär på en resistent bakterie. Helt omvänt mot hur det varit och hur vi gör i Sverige. Här måste vi alla hjälpas åt och framför allt vi som politiker bör tänka på detta när vi verkar för en ökad rörlighet på vårdmarknaden.

/Gustaf Hedström